Frankenstein - Mary Shelley

Frankenstein som begrepp är något som de allra flesta känner till men långt ifrån lika många har läst originalet. Det finns ett stort antal filmer och teaterpjäser som till varierande grad baseras på Mary Shelleys roman. Många gånger används namnet Frankenstein för att beskriva ett monster, när det i själva verket är monstrets skapares namn. Ofta porträtteras monstret som ett odjur utan intellekt, som bara är ute efter att döda.

Tidigare har jag sett diverse versioner av Frankenstein i populärkulturen och nu har jag även läst boken. Trots att jag vet att boken är annorlunda blev jag överaskad av hur annorlunda den var. Boken är indelad i tre delar. I första volymen hittar en brittisk äventyrare en svårt förfrusen schweizisk man och denne berättar sin livshistoria, från lycklig barndom i Genève, till moderns död och att han till sist lyckas upptäcka ett sätt att ge liv till döda ting. Han skapar det berömda monstret men blir så skrämd av sin skapelse att han insjuknar. När han vaknar får han veta att monstret dödat hans bror.

I volym två träffar Frankenstein sin skapelse, och större delen av den volymen berättas i jagform från monstrets perspektiv. Vi får följa Frankensteins skapelse genom de första försöken att förstå sig på världen, hur han inser att hans uppenbarelse gör det omöjligt att vara bland människor, hur han gömmer sig på en gård och genom att observera en familj lär sig språket och om hur samhället fungerar. Monsteret vill inget annat än att känna gemenskap med människorna men efter att än en gång ofrivilligt skrämt människor inser han att det aldrig kommer att gå. Han blir desperat och bestämmer sig för att hämnas på sin skapare.

I volym tre följer en kamp mellan skapare och skapelse som efter otaliga tragiska händelser leder dem långt upp i norr där boken började.

Jag tyckte mycket om boken. Språket är fint och målande, med mycket vackra miljöskildringar. Författaren utelämnar helt tekniska beskrivningar av hur skapelsen gick till, vilket jag ser som ett stort plus. Det är bättre att inget säga än att trassla in sig i något osannolikt. Dessutom saknas helt blodiga detaljer vilket jag också uppskattar. Framförallt gillade jag bokens andra volym, där monstret berättar om hur han längtar efter gemenskap och sammanhang. I mina ögon är det verkligen Frankenstein själv som är monstret som genom att inte våga ta ansvar för sina handlingar orsakar både sin skapelse och sin familj mycket lidande.

Och slutligen hatten av till Mary Shelley som skrev detta verk när hon var 18-20 år. Jag minns inte mycket av vad jag gjorde i den åldern, men inte skrev jag klassiska romaner i alla fall. En mycket imponerande debut av en ung författare!